från ockupantscenen.se

"För flera fristäder" stod det på många banderoller kring kampen för Ungdomshuset och Christiania. Men vad är en fristad fritt från?

Föreställningen om en fristad sm ett fysiskt rum som är fritt från det omgivande samhällets regler och normer är inte oproblematisk. En sak är att vinna en fysisk plats, det är något helt annat att frigöra sig. Kampen slutar inte med det fysiska rummet.

Fristäder uppstår oftast av behovet att leva ut samhällskritiska tankar i praktiken. Det blir till när en grupp människor går ihopa för att bygga upp levnadsformer som är baserat på alternativa värderingar och normer i förhållande till det omkringliggande samhällets konventioner. Fristäder, som skapas på bakgrund av kritisk reflexion, motstånd och visioner, rymmer en säregen möjlighet till förändring och uppbyggnad av alternativa sociala rum. Exempel på sådana fristäder i Danmark är Christiania och det nu förlorade Ungdomshuset.

Men att etablera och utropa en fristad är blott det första steget på vägen. För om man frestas av den bekväma tanken att en fristad är fri bara för att gruppen i den är i oppositionen till det omgivande samhället ger fristäderna mest frihet till de människor som i förväg är starka. När man försöker att skapa ett maktfritt rum, bara för att makten inte är lagt i händerna på typiska auktoriteter som poliser, lärare, arbetsgivare och socialrådgivare så låter man ofta makten inta informella och osynliga strukturer. Och så kan den informella makten i hög grad hamna hos de personer som intar priviligerade positioner och som även i det omgivande samhället har maktfördelar.

Vem ropar högst?
Tanken om ett frirum förstått sm ett maktfritt rum är en illusion. Det finns alltid maktstrukturer i en social grupp och en fristad måste nödvändigtvis skapas och brukas utifrån den utgångspunkten. Makt finns i alla relationer mellan människor och kan omdefinieras och förändras, men aldrig avskärmas. Det är därför meningslöst att tala om strukturlösa rum. Är man inte klar med att det finns maktstrukturer, hierarkier och sociala normer reproduceras man dem kritiklöst - också i de nya rum som etableringen av fristäder skapar. Om man inte är uppmärksam på att undertrycka strukturerna i det omgivande samhället är man dömd till att upprepa dem, oavsett om man utropar alternativa regler. Det kan till exempel vara i form av sociala kategorier, tankemönster och statushierarkier som också ses, vare sig i politiska organisationer eller några, som med större sannolikhet än andra intar ledade positioner. Eller när det ena könet får mer ansvar för hus och familj än det andra.

Maktpositioner kan upprätthållas igenom många tekniker som både är medvetna och omedvetna. Några exempel är osynliggörande eller förlöjligande av personer och ståndpunkter, eller når beslut tas utanför de formellt etablerade beslutsorganen. Här kan fristädernas alternativa organisationsformer, som konsensusbeslutande stormöten och friviligt deltagande, omedelbart öka risken för att osynliggöra den makt som utövas. Stormöten är en mötesform som krävas bestämda kompetenser, och där finns alltid någon som talar mest och högst, någon som avbryter de andra och några vars ord tillskrivs större vikt. Men fristäder, med viljan att vara sociala laboratorier för samvaruformer och organisastionsformer rymmer också möjligheten att göra upp med maktformer och statushierarkier.

Ett politiserat rum
Det finns många olika verktyg att motarbeta "naturliga" maktfördelningar med. En av många konkreta former för att synliggöra och utmana strukturerna är etableringen av separatistiska rum - dvs. rum som är avgränsat av t.ex. kön eller sexualitet, så att det bara är t.ex. för kvinnor eller lesbiska. Här ger utestängningen av specifika maktrelationer plats till att utforska och experimentera bortom dessa. Ett exempel är tjejsexfesterna som blev hållna i Ungdomshuset igenom de sista åren - här gav man plats till olika sorters kvinnor att experimentera med kön och sexualitet bortom de konventionella könsmaktsrelationerna. I såna rum ges makten annorlunda premisser, så att den enskilde får möjlighet att inta andra positioner och experimentera med identitetsformer.

En fristad skapas löpande igenom att kontinuerligt reflektera över och ändra maktförhållanden, värden och möten man kan vara samman i. Organisationsmöten och den interna kulturen måste göras politisk - igenom att alltid vara ett utryck för val och prioriteringar, inte självklarheter. Vilka värderingar ska prägla vårt ställe? Och hur ska vi omsätta dem i praktiken är en permanent fråga.

Därför menar vi att en fristad skall definieras som ett politiskt rum som ger brukarna de bästa möjligheterna att utveckla antiauktoritära och reellt demokratiska relationer till varandra. Det ska konstant förhålla sig kritisk till makthierarkier och ge plats till utlevnaden av alternativa idéer och ideniteter som det inte finns plats på andra ställen. Det vare sig de är transkönade, homosexuella, punkare, antikommersialister, basdemokrater, etc.

Den vardagspraktik som en fristadsbrukare ingår i ska ses som ett alternativ till det omkringliggande samhället och avspegla de värderingar som fristäden kämpar för. Inte bara beslutsgången och styrningen men också det sätt som man förhåller sig till varandra och den sociala kulturen ska göras synlig som politiskt spörsmål och prioritering. Det betyder att fristäder bör vara öppna för diskussion av de sociala koder man agerar efter. Och det betyder att maktpositioner alltid ska kunna förhandlas och kritiseras. Förändring sker både igenom konflikter och praktik.

Politisering av praxis kan skapa nya regler och koder som igenom utövande blir till nya normer, där de är produkter av medvetna val, och inte uttryck för kritiklös reproduktion av konventioner, men däremot av kollektivets visioner. Fristäder har därför bestämda välintegrerade regler som man inte kan finna på andra ställen – Christianias haschmarknad är ett omdiskuterat exempel. Ungdomshusets konsensus om att det inte var okay att kvinnor på röven var ett annat och mindre känt exempel. Den praktiska betydelse av regeln var att stället var en av de få platser där man kunde gå på fest och känna sig uppbackad ifall man blev förolämpad på det sättet.

Politik och fristäder
Fristäderna startar med idén om att skapa ett annorlunda rum, ett rum med plats till att utmana och måste då bryta med kulturella självklarheter. Men härmed är det upplagt för hårt arbete då möjligheterna för att experimentera, utmana och reflektera är oupplösligt sammanknutet med kritik, problematisering och konflikter. De ställen som fientligt sinnande politiker och medier utropar till hemstad för en grupp förklädda medelklassungar till bråkstakar som bara vill ha och ha bygger reellt på en benhård kollektiv insats och vilja att ge. Fristäder är inte högsvävande utopier lösryckt från alla undertryckande strukturer, de är försök, de är hårt arbetande – och det är något av det som gör dem viktiga. De visar andra livsval i ett samhälle som är på väg att dränka sig själv i enkelriktade och konforma föreställningar om det goda livet som slitochslängfest, karriär och kärnfamilj. I våra ögon är fristäder som Christiania och Ungdomshuset nödvändiga hegemonibrytare som bygger på visioner, engagemang och modet till att försöka omsätta tankar i praktiken, ställen som det är allt för få av. Försök lyckas inte alltid, men det är bra att försöka. Om vi skall utvecklas som människor till att utveckla ett bättre samhälle behöver vi platser att göra det i.

När det är sagt så får erkännandet att det inte är fullständigt möjligt att avkasta sig det existerande samhällets logiker och normer också till utåtriktad politisk kamp. Det motstånd fristäderna kommer från skall inte hållas innanför en avgränsad enklav – för om det sker så ändras de utrycksrelationer och logiker man ställer sig i opposition till aldrig och man riskerar att disantisera sig själv från omvärlden och de vardagskamper som sker utanför fristäderna. En fristad är en utgångspunkt, från vilket samhället kan utmanas och varifrån kampen för alternativa livsstilar och värdighet kan ha sin bas, men inte sitt slut.

av Lucia Caceres och Kia Ditlevsen, KRAN.

KRAN är en dansk feministisk aktion- och basgrupp.

Artikel har tidigare publicerats i tidsskriften GAIA nr. 56.

Översättning: www.ockupantscenen.se