från ockupantscenen.se

Följande text är skriven av några ockupanter i Skåne och författarna vill inte att det ska ses som representativt för rörelsen i sin helhet i Skåne, vare sig i Lund, Malmö eller på andra platser utan som en tendens och ett förslag från några kamrater till resten av rörelsen.

Smultronställe och ockupationsfestival.

Ockupationsrörelsen har blivit mer än vi någonsin kunde ana de där dagarna i september då vi först hörde talas om planerna för att ockupera Smultronstället. Vi gissade att det var i några timmar, kanske någon dag högst som vi skulle få stanna. Istället, tre veckor och ett radikalt brott, ett angrepp och ett helt nytt sätt, som för alltid förändrade vår syn på oss själva och världen. Igenom att bryta med antifascismens hemliga planer och istället öppna oss mot lokalsamhället mötte vi framgångar som vi inte kunde anat.

Styrkan i det vi gjorde var bejakandet av våra egna problem och behov och det skapade en mötesplats som förändrade alla som deltog i ockupationen. Narkomaner och alkoholister la av med sina problem, s.k. 'opolitiska' människor pratade om bostad på ett djupare och mer radikalt sätt än vad vi någonsin förmått tidigare, gamla tanter kom för att bjuda på kakor och prata om deras historia med huset. Efter Smultronstället tog det ett tag för oss att finna våra former, från hus till stad med vår ockupationsfestival som också det gick bättre än vad vi någonsin kunnat hoppas framförallt för det spontana deltagandet och aktiviteten långt utanför arrangörsgruppens förhoppningar och kontroll.

Vart är vi på väg?

Många erfarenheter som har möjliggjort vår rörelse är sprungna ur ungdomshusetkamperna. Det djupaste brottet med kapitalismen och status quo är ett konstaterat faktum. Det är ockupationens styrka, man argumenterar inte längre om idéer på ett filosofiskt plan utan håller fram konkret fakta.

Våra kamrater i Danmark fick till slut sitt ungdomshus. För oss måste det vara prioriterat att ockupera ett hus permanent, då kommer ockupationsvågen som existerar för tillfället att explodera. Vi har vunnit propagandaseger efter propagandaseger, men det har inte hindrat politiker och poliser från att gå än hårdare mot rörelsen. Även om vårt exempel med en förlöjligad kommunledning verkar göra att många mindre kommuner drar sig för att gå hårt åt direkt och skicka polis mot ockupationer så verkar de hårda skånska tagen från ordningsmakt och politiker inte minska i Lund-Malmö. Fortfarande verkar det också svårt att försvara ett hus med våld inifrån huset. Frågan är hur vi ska göra. Vi har tyvärr inga färdiga svar.

”Vi”

Om ungdomshusetkamperna gav oss inspiration, erfarenheter och självförtroende så var det när vi lyckades fråga oss själva vad vi behövde i vår situation som vi verkligen lyckades kommunicera med folk utanför de som varit med i Köpenhamn. När Smultronstället öppnades skapades en yta som täckte många olika personers behov. De som sovit i källare och på soffor fick någonstans att bo, de som tröttnat på McDonalds som fritidsgård och tristessen där hemma fick någonstans att vara, de som var förbannade fick något att göra. Vi öppnade ett hus men utan flagga, bortom vänstern, vi var ingas representanter men vi blev till, klarare och tydligare än någonsin tidigare, i beröringspunkten mellan vår bostadssituation och Smultronstället. Både vi, media, polisen och kommunen satte olika namn på oss, ockupanter, vandaler, ungdomar mm, men det var våra handlingar som höll oss samman. När Smultronstället revs blev vi mer diffusa.

Från massmobilisering till gräsrotsorganisering.

Ockupationen av Romano Trajo var en del av vändningen mot vardagen, sökandet efter ett nytt grepp. Hur skulle vi bli 2000 istället för 1000 på nästa mobilisering? Hur ska vi kunna sprida konflikter och förstå hur de hänger samman? Norra Fäladen som ett invandrartätt arbetarklassområde, drabbat av kommunens jättelika nerskärningspolitik och Romano Trajo som scen för tidigare konflikter fackföreningen SAC varit inblandad i gav oss möjligheten till att börja sprida, förstå och lära oss. Fäladens invånare har framförallt varit aktiva i alla större gatuaktiviteter i staden, och att göra någonting tillsammans med dem gav verkligen en känsla av att röra sig framåt. Trots uppdelningen i vi-och-dem som även gick igenom våra egna tankar av och till så löste sig allting efter hand på ett bättre sätt än vi hoppades på. Vi vann en förståelse för att vi kan fly vänsterns välfärdsvurmande, vi kan förändra samhället och vi kan spendera tid på att driva fritidsgårdar istället för menlöst poserande i media och uppbyggandet av rörelsen som en livsstil som erbjuder en häftig image och få verkliga och direkta materiella fördelar för oss.

"De som gör fredliga reformer omöjliga gör bara våldsamma revolutioner oundvikliga"

Tidigare ockupationsrörelser har börjat som vår, massrörelser som engagerat människor i deras vardag med pacifistiska metoder. Holländarna, tyskarna och danskarna har däremot efter hand övergett strategin (efter att liksom vi blivit utsatta för tuff och hård repression och sedan försvarat sig) för att bli den konfrontativa BZ-rörelsen som i princip födde 80-90-talets nordeuropeiska autonoma vänster. Vi tror att rörelsen kommer behöva gå samma väg och vi föredrar att testa vår åsikt öppet snarare än som en hemlig plan. Det enda som kommer göra att våra ockupationer får vara i fred är hotet om ekonomiska förluster i en skala som gör det billigare att låta oss hållas, dvs. större ordningsstörningar med allt vad det innebär och kostnader för polisinsatser.

Med detta sagt tror vi att vi måste involvera människor på alla nivåer även i konfrontationer. Massivt konfrontativt ickevåld och möjlighet att delta på den nivå man själv väljer har varit en framgångsrik taktik, och att återgå till forna tiders black-block-strategi är vare sig möjligt eller intressant. Om 80-talet födde rånarluvan, moppehjälmen och den svarta uniformen behöver en modern BZ-rörelse föda något som passar för vår aktuella situation och som möjliggör inkluderande konflikter där alla kan delta, oberoende av ålder eller livssituation i en förenande strategi riktad mot den kapitalistiska staten och privategendomen.

Några punkter

Frirumsperspektivet är farlig. Inte för att det är fel med frirum, med platser för mobilisering och engagemang, utan för att det ligger i själva tanken ett undflyende från samhället, ett undvikande av engagemang i omvärlden, någonting introvert. En ockupationsrörelsens reformism. Vi tror inte att våra kamrater som pratar på det sättet är våra motståndare, men vi tror det gömmer sig någonting problematiskt i perspektivet som går igen i alla kulturcentra och ockupationer som vi sett i Europa eller hemma i Sverige. En tendens att stänga in sig själva, att bruka droger eller alkohol som man vill, att förstöra sina hus och hem med ändlös graffitti och avsaknad av renoveringar. Om man besöker t.ex. Köpi i Berlin kan man skämmas - vi säger att vi ska förändra samhället och visar sedan upp just den fasaden av det vi lyckats skapa. Inget ont om just Köpi, dess historia eller dess invånare, men vi behöver en annorlunda strategi och en annan image bortom liberalismens "gör som du vill" tänk.

En viktig regel som vi med glädje sett spridas i Sverige är förbudet mot droger och alkohol. Vi hoppas det förblir en grundläggande princip i alla framtida ockupationer. Vi hoppas också att ingen subkultur eller annan utestängande moralism ska få dominera våra ockupationer utan att alla ska vara välkomna. Vare sig de är fotbollskillar, feminister, hiphopare, punkare eller köttätare. Alla måste vara välkomna, och våra regler och handlingar måste uppmana till det och utesluta det och de som utesluter andra.

Mot vår organisering

En av de vackraste sakerna med ockupationsrörelsen är hur uppenbar förändringen är. Hyran kommer aldrig, möjligheterna för att förändra tillsammans är så närvarande, demokrati är så levande och engagemanget är så verkligt. Man kan måla om en vägg, man kan sitta ett vaktpass, man kan köpa mat, man kan ta ett beslut och se det förverkligas i samma stund, man kan bestämma sig gemensamt för regler och följa dem även om man är den nattsvartaste anarkist. I ockupationen förmedlas så många av rörelsens viktigaste principer och historia, det lokala engagemanget, det radikala brottet med samhället, den kollektiva demokratin, konflikten med polis och stat, socialiseringen av privategendomen och mycket mer. Vi hoppas man kan röra sig mot hela lokalsamhället på det sättet igenom och med ockupationen. Det är i och genom dessa konflikter och lösningar som vi blir revolutionära ockupanter.

En ny horisont

Ockupationen av Romano Trajo var de första, prövande stegen mot det parallella samhället. Bort ifrån välfärdsvurmandet som bara tar en in i en form av väpnad/illegal socialdemokrati och mot chanserna att engagera människor i deras vardag. Att öppna nya horisonter som ger människor materiella fördelar av rörelsen är kanske steget framåt. Våra egna vårdcentraler, våra egna fritidsgårdar, våra egna bostäder, våra egna regler... Engagemanget för sådana projekt handlar om år och åter år men gör det inte mindre viktigt för det, snarare tvärtom. Det kommer krävas tid, pengar och mödosamt arbete dag efter dag, månad efter månad, år efter år. Men ibland är det mer revolutionärt att läsa läxan med ett barn än att kasta tusen stenar.

Parlamentariska sköldar

En viktig men hittills problematisk del av vårt arbete i ockupationer är relationen till den parlamentariska vänstern. Vi har haft delade meningar om dem och de om oss. Dock kan vi erbjuda varandra någonting. Vi kan erbjuda en lokal folkrörelse med oerhörd sprängkraft och potential till att faktiskt rösta för en förändring. Trots vårt motstånd mot parlamentarism och representation finns det reella poänger med att ha en parlamentarisk sköld som kan skaffa information, splittra våra fiender (kommunstyrelser t.ex.) och skapa legitimitet för oss som gör det svårare att kriminalisera och exkludera oss. Samtidigt måste vi alltid komma ihåg att en parlamentarisk väg mot legalisering och representation är reformism. Vi är inte och ska inte vara Vänsterpartiets illegala gren. Vi är inte reformister, vi är revolutionärer som socialiserar produktion direkt i konflikt mot stat och kapital.

Till våra kamrater

Vi känner er mest igenom era utåtriktade texter, bloggar och hemsidor och tillfälliga möten under oftast stressade situationer. Vi håller på att skriva historia tillsammans, och våra erfarenheter av kollektivitet igenom ockupationsrörelsen är djupare än vad de som inte varit med kan föreställa sig. Vi hoppas ni tar till er av våra förvirrade tankar och inte uppfattar dem som ett angrepp utan som kritik i ordets bästa bemärkelse. Vi hoppas ni kritiserar oss, svarar och lägger fram era egna åsikter.

/ Några skåningar.