från ockupantscenen.se

För ett och ett halvt år sedan pågick de största sociala oroligheterna i Danmark sedan andra världskriget. En äldre palestinsk man blev misshandlad av poliser i stadsdelen Nörrebro, ett gäng ungdomar ingrep och helt plötsligt var ett upplopp igång som skulle sprida sig över hela Danmark. I alla landets förorter gick ungdomar ut och satte eld på soptunnor och kastade sten på polisen, och det var inte förrän ett kriminellt gäng bestämde sig för att det fick var nog, då oroligheterna gick ut över deras affärer, som situationen lugnade ner sig. Varför valde då de danska ungdomarna att delta och sprida de sociala oroligheterna långt bortom Nörrebros gränser?

I ett brev till en av Danmarks största tidning författat av några som säger sig befunnit sig i upploppets epicentrum framhålls polisens rasism som den utlösande faktorn, men den bakomliggande orsaken är snarare att ”på vår fritid måste vi upprätthålla oss på gatan då det inte finns några alternativ för oss” och att de då vill ”bli behandlade på ett sätt som inte leder till diskrimination på grund av våra namn eller hudfärg av polisen eller medierna”. Gatan, den enda plats som ungdomarna hade makt över, det enda ställe som var deras, var under angrepp. Visitationszoner, trakasserier och polisvåld gjorde att det var omöjligt att hitta någon stans att vara på, och då räckte därmed en gnista, ett fall av polisövergrepp som var lite för grovt, för att situationen skulle explodera.

Samma sak i Malmö. I området Herrgården ledde polisens osmidiga hanterande av en ockupation till upplopp. Ungdomarna som ockuperat källarlokalen kunde delas in i två grupper: en större grupp som ville ha någonstans att vara, och en mindre grupp med förhållandevis äldre ungdomar som ville använda lokalen för att föra ut religiös propaganda. När polisen stormade den ockuperade källaren dödades en mötesplats, och när samma poliser senare inledde en regelrätt invasion av Herrgårdens innergårdar för att få kontroll över upploppen uppstod samma situation som i Köpenhamn men med andra maktrelationer – gården och gatan som plats där ungdomarna kunde utöva någon form av inflytande utan polisens ständiga närvaro, kontroll och trakasserier var hotad. Vilka alternativa platser som fanns att vara på vet vi alla – de dåligt förvaltade lägenheterna, med utbredd trångboddhet, som företaget Contentus hade hand om.
I Lund finns det även liknande drag. LKF:s lägenheter på Magistratsvägen är visserligen i betydligt bättre skick än Contentus hus i Herrgården. Återigen var det frågan om att ha en plats, ett andra hem, som kan ses som drivkraften till fäladsbarnens långa kamp om fritidsgården Romano Trajo, som bekant slutade med en desperat ockupation följd av den slags välrepeterade invasion av kravallpoliser som vi alla känner igen från Herrgården. Samma situation, samma försök att skapa ett eget rum och bemäktiga sig en gemensam yta, och samma svar från samhällets elit. Upploppen i Göteborgs Backa verkar även de följa samma dynamik – den rätt att vistas i det offentliga rummet som ungdomar från arbetarklassens segregerade stadsdelar tar sig blir angripen, ofta med rasistiska undertoner, och en tillfällig motmakt formerar sig och tar rummet i beslag. Ofta med konsekvensen att gatuoroligheterna stänger ut andra grupper från rummet, och att polisens massiva närvaro gör vistandet på gatan ännu svårare i längden, samtidigt som politiker tvingas omfördela resurser till projekt tänkt att erbjuda ett alternativ till gatans hotfulla självförvaltade offentlighet.

Kort och gott, det embryo till förortsuppror som växt fram de senaste 18 månaderna i Skandinavien handlar om ett återtagande av rummet, en kamp om rätten att få vistas på en plats, att kunna göra den till sin, att öppna upp den för fritt och allmänt brukande. Men varför har detta hänt? Förortsupplopp är visserligen inget nytt, men plötsligt kan vi se dom blomma ut i en del av världen känd för sin sociala fred och politiska lugn. Två svar framstår som rimliga: antingen har en ny politisk kultur vuxit fram i miljonprojektet där taktiker och begrepp har lånats in från konfrontativa sociala rörelser and länders förorter, eller så ha samhälleliga förutsättningar gradvis förändrats för att till slut skapa en kvalitativt ny situation för de av oss som bor i arbetarklassområden. Eller så beror det på båda sakerna, vilket såklart är fallet. Å ena sidan finns det tydligt inspiration hämtad från de stora franska banlieueskravallerna 2005, de danska upploppen 2008 och den skandinaviska ockupantscenen som kan ses som viktiga element i skapande av den upprorskultur som håller på att växa fram i Sverige. Men, och detta är i min mening mycket viktigare, så håller det vi idag tänker på som städer på att förändras.

En process som pågått sedan 1980-talet början, där stadens innerkärna allt mer omvandlats till en välordnad och välpatrullerad kuliss för shopping och ett territorium för bostadsspekulation genom lyxrenoveringar, är central för att förstå dessa förändringar. Effekterna av stadskärnans förändring från en svårkontrollerad och öppen mötesplats till en serie gallerior och inhägnade bostadsrättsföreningar var värde är beroende av att inte fel människor rör sig i området syn i stadens utkanter. När utarmningen av innerstadens offentliga karaktär sker parallellt med en process av utförsäljningar och nedskärningar där dagis, skolor, fritidsgårdar stängs ned eller får sämre öppettider och delen av inkomst som spenderas på hyror ökar och där med trångboddhet är på väg tillbaka, är samtliga de platser som det går att vistas på utan att göra av med pengar – offentliga ytor, offentliga institutioner, och hemmet – under attack. Att många av de kommersiella platser som förknippats med arbetarrörelsens kultur – såväl den skötsamma arbetarens föreningslokaler eller den bråkiga arbetarens pubbar – hotas av hela tiden stigande hyror på lokaler, vilket leder till att verksamheter som inte är lönsamma trycks undan eller går under.

När vi tänker på hur Norra fäladens ungdomar försökte att sätta ner foten måste politikernas brist på lyhördhet sättas i relation till större ekonomiska processer, processer som står i direkt motsättning till en mängd olika grupper i stadens marginaler. Förortsupploppen är direkt sammankopplade med saker som hyreshöjningar, trångboddhet och nedskärningar – men även med bostadsmarknadsbubblans undantryckande av ungdomar och andra låginkomsttagare från stadskärnan. Förortsupploppen är lika mycket konsekvens av problem i förorten som att Lunds kommun lägger ned en offentlig plats som Botulfsplatsen för att göra om det till galleria en gågata längs Lunds mest borgerliga affärsstråk, att Östra mårtensgatans klassiska pubar kickas ut och ger plats till mäklare, hotell och dyra glassbarer, att bytaregräns stängs ned eller ansökningar om kameraövervakning skickas in till länsstyrelsen, eller att Lunds enda 20-kronors pizza fick sitt kontrakt upprivet för en lyxrenovering av lokaler som sen står tomma, eller att bänkarna på bankgatan skruvas bort. Förortsupploppen är med andra ord en del av hur staden och dess roll i en kapitalistisk ekonomi håller på att omorganiseras.

Vad går det då att göra åt att staden i den mening vi känner den är hotad? Går det att rädda de kvarvarnade spillror av stadslivet som en allmänning, en serie platser och rumsligheter där möten och det sociala livet möjliggörs utan att förmedlas genom och anpassas till kapitalismens heligaste blodsband, utbytet av pengar? För att snabbt blicka tillbaka i historien så går det att förstå denna stadens allmänna karaktär som något som hela tiden skapas och bryts ner, som är en produkt av klasskamp, som är ett sätt som de underkastade grupperna i samhället kollektivt sätter sin prägel på sin omgivning. Den typ av stad vi idag ser resterna av är i sig en effekt av sociala motsättningar, som när den tidiga industriarbetarklassen slumliknande kvarters trångboddhet ledde till ett att gatan beslagtogs av en folklig kultur och blev en offentlig plats och statens maktutövning i dessa stadsdelar på så sätt kringskars, något som ledde till en rad rumsliga motdrag. I skuggan av Pariskommunen och 1800-talets första trevande arbetaruppror genomförde de första moderna stadsplanernas rivningsraseri och stadens nya boulevarder byggdes i dammet av raserade arbetarstadsdelar. De första substantiella sociala reformerna under kapitalismen var även de en attack på denna hotande sociala sammansättning i de täta arbetarkvarteren, och genomfördes av socialliberaler från 1800-talets mitt för att träna arbetarklassen att lära sig att som kärnfamilj bo i lägenheter och begära denna tvåsamhets lägenhetsrumslighet.

Det vi kan lära oss av detta är att i varje angrepp på den offentlighet som skapas underifrån finns en möjlighet att kämpa inom nya ramar. Den täta innerstadens död och de första förorterna i Europas storstäder, skapade för att motarbeta de hotfulla och amoraliska arbetarkvarteren, ledde till att nya offentliga ytor öppnades upp. Exempel hur nya ytor öppnas upp när sporter som fotboll blev masskultur och dess arenor blev folkliga mötesplatser eller när kollektivtrafikssystem tvingades fram för att binda samman stadens olika delar. I Sverige revs och omvandlades innerstadens arbetarkvarter i alla större städer successivt, som mest intensivt under efterkrigstiden, vilket ledde till nya sätt att försöka ta rummet i besittning, som när hela kvarter flyttade från Lugnet till Rosengård, eller hur en specifik förortskultur börjar kunna anas på 1970-talet för att blomma ut under krisens 1990-tal och sedan allt mer bli ett föremål för angrepp och försök till inordnande i kapitalismen.
Vad vi som kämpar för allmänna bruksrätter och gemensamma ytor i samhället kan göra när staden verkar vara föremål för intensiva försök att omvandla den till en pengamaskin kan vi inte lära oss från historien. Det måste vi uppfinna själv. Men vi vet att stadens allmänna ytor alltid blivit angripna för att sedan på olika, ibland oväntade sätt, återuppstå i nya skepnader, och att detta antagligen kommer att ske igen. Vilka maktanspråk som idag kan tvinga fram social förändring och skapande av allmänningar är öppet för diskussion, men den kamp om rummet vi ser i förortsupproren skulle kunna utgöra ett embryo för ett återtagande av det offentliga.